Slå ner mig nästa gång jag tvekar på det bästa jag vet! ♥

Helgen i Kil med Isabelle och Nathalie var helt fantastisk! Som om inte det vore nog fick jag även träffa Ida och lilla Loka under söndagen!
Egentligen var det perfekt redan där, men så blev jag nominerad som årets Eldsjäl och det är underbart, aldrig har någon gjort något så fint för mig! ♥

Bara för att det har varit så sjukt bra måste det ju börja gå neråt igen och den här dagen på jobbet, med allt detta kaos har fått mig att vilja dö och inte återuppstå försen i morgon. Synd att det inte fungerar så..

Livet känns bra nu. Det finns saker jag saknar. Personer jag saknar. Tider jag saknar.
Men det ser ljust ut, det känns bra att gå framåt. Saker löser sig, sakta men säkert. Det känns bra.

Och jag ifrågasätter kaninhoppningen många gånger, väldigt ofta, men jag skulle aldrig klara mig utan den. Har inte hoppat med en kanin själv på jag vet inte hur länge, men det spelar ingen roll. Det är inte ens viktigt, jag saknar det inte. Det viktiga är hopparna. Människor jag aldrig hade lärt känna annars, som har kommit mig nära, som jag tycker så mycket om. 
Ni är bäst! Ni vet vilka ni är.

Alla förtjänar en vän som min älskade Felizhia.
Tjejen har allt! Hon är inte bara sjukt snygg och världens underbaraste. Hon har också saker som många inte har. Där räknar jag inte in en liten jävla hårboll på 7 kg som dödar utan att blinka utan lite mer exlusiva egenskaper.
Hon gör mig alltid glad, det finns ingenting vi inte kan skratta åt. Allt går att vrida till något att skratta åt, även om det egentligen inte är roligt. Även om det egentligen är riktigt hemskt.
Hon finns alltid. Det spelar ingen roll om hon har fullt upp, jobbar, sover eller är upptagen med något/någon annan viktigt. Hon svarar, och hon lyssnar. Alltid. Tycker hon inte om det så lyssnar hon. Har hon inte tid lyssnar hon ändå. Hon finns alltid till hands när hon behövs.
Denna människan har aldrig under våra 4 år, 3 veckor och 3 dagar ljugit för mig, en enda gång. Sanningen är inte alltid underbar, men det är accepterat. Hon kör ändå. Jag vet att jag kan berätta vad som helst i hela världen, hon hade aldrig sagt det vidare, till någon, någonsin. För det spelar ingen roll vad som händer, hon kommer alltid vara bäst.


Igår filosoferade jag runt att man aldrig kan lita på någon, för man vet inte om det stämmer försen personen svikit dig.
Jag är säker. Jag vet, att aldrig någonsin i hela världen kommer denna älskade, underbara, fantastiska människan att svika mig. Aldrigaldrigaldrig. (F, svik mig inte!)

Varför kan man aldrig lära sig vilka som är ens riktiga vänner? Man vet motsatsen när det bevisas, men då är det redan för sent, men man vet aldrig när dom är det, på riktigt. Varförvarför?

Vart sätter människor sina gränser? Hur kan man vara så olika?
Hur kan man knäcka någon så brutalt, och inte känna någon ånger alls? Hur kan man verkligen trycka någon till botten men inte må dåligt av det? Hur kan man fortfarande stå och vara stolt över sig själv när man sårar en annan människa, för att man VILL? Hur kan man stå och kolla på en ledsen människa och hoppas på att det finns någonting man kan göra för att få personen att må ännu sämre?

Jag förstår inte hur någon kan göra så. Jag kommer aldrig förstå att vissa människor inte kan känna för en annan människa.
Och det enda som kan knäcka någon, det är en person man älskar.



Kvinnor kan fejka en orgasm. Män kan fejka hela förhållanden.
Sharon Stone