Har haft en fantastisk helg, ett bra slut på 2012. Filmkväll med Matthias och Lina i fredags, så trots misslyckade planer blev den himla bra ändå, och under lördagskvällen var mamma här och myste med Leon medans jag spöade Fredric i biljard.

Förutsättningarna för att nästkommande år ska bli ett bra år är att det börjar bra, så att avsluta 2012 med ett seriöst samtal med stora planer, tror och hoppas jag att alla missförstånd och tjafs är uppklarade och ligger bakom oss samt lite planering och kommunikation ligger framför. Välkommen 2013!


(Och Leon fyller ETT ÅR (!!!!!!!) om 11 dagar. Vad hände med min bebis?)

Idag är jag så jävla arg och besviken att jag bara känner att jag orkar inte mer, jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Vill bara iväg, men nu äntligen kan jag iallafall börja räkna ner. Vid den här tiden om 19 dagar befinner jag mig i Vännäs.

Tanken var att jag idag skulle till Göteborg med en massa folk, planerat sedan länge och jag såg verkligen fram emot det. Leon skulle vara hos sin pappa för dom skulle fira jul och sådär, så allt var ju perfekt. Helt plötsligt ändrar han planerna, och att hitta barnvakt sådär i sista sekunden är lättare sagt än gjort. Hade det hänt en gång så okej, men det är fjärde helgen i rad och jag orkar bara inte. Planerar och planerar men VARJE gång får jag avboka mina planer, så grund av någon annan. 

Sedan är allt mitt fel, allt skylls på mig. Fan, vad besviken jag är.


Som om detta inte skulle förstöra min dag gick jag ut och gick, en timma hemifrån börjar Leon skrika och INGET hjälper, han bara skriker och skriker. Springer in på Hemköp för att köpa ägg, mjöl och lite barnmat och på vägen ut går påsen sönder och allt flyger iväg. Just sakerna som håller att tappas i backen också.


Hade iallafall en fantastisk jul, ska leva på den istället.

Tredje advent och bara dagar kvar till julafton. Alla mina senaste jular har bara bestått av kaos och ångest. I år har jag struntat i allt sånt och bara gjort vad jag känner. Ingen panik över att jag inte gjort några pepparkakor eller julgodis, men jag bryr mig inte så mycket. Kanske gör jag något i veckan, kanske inte. Känns så skönt!

Igår hade vi lite fest hos Sara och Johan, en fanastisk kväll. Kände mig lite som 14 år igen när den näst fullaste på stället får för sig att pierca den fullaste personen i bröstvårtan. Kan inte ha varit värt det.

Vaknade sjukt tidigt och åkte ut till mormor och morfar, fick huggit en julgran och lekt med Meya lös i skogen, hon har spårat rådjur och älg och tyckt att det vart skitkul! Måste ut oftare. Nu storstäd och hoppas att det håller sig en dag eller kanske två.

Det här med aktivt bloggande är uppenbarligen inte min grej, men det händer för mycket.

Nu är det snart jul och jag har tillbringat hela kvällen med att bygga ett pepparkakshus. Hoppas jag glömmer till nästa år vilket jävla jobb det är annars blir det aldrig mer något sånt. 

Jag startade dagen med att åka ut till Kattslussen för att hälsa på Liva. Det har gått fem dagar sedan hon åkte och jag längtar ihjäl mig efter henne, känns som det har gått veckor istället för dagar. Det var öppet hus idag och alla katter hade fått nytt hem utom min lilla tjej, men innan jag gick därifrån var det också löst, och hon kommer få det så bra! Och det bästa av allt är att i morgon kommer hon hit och stannar till iallafall efter jul. 

Efter besöket på slussen tog vi en tripp med Sara, Johan och Loke till leklandet på Trestad Center. Tror vi "vuxna" hade roligare än ungarna.

Förut var jag och Leon och åt på O'learys tillsammans med mamma, Maria och Sofia. På vägen pratade jag och Sofia om hur sugna vi var på chips, och pratade just om det faktum att man är så sugen innan, men när man ätit är man mätt och inte alls sugen, struntar i att köpa och fem över tio och affären precis har stängt inser man att man visst är sugen på chips.

VAD HÄNDER?
Vi äter så sjukt mätta att vi knappt tar oss ur stolen, och inser att näfan, är inte något sugen på dom där chipsen så vi struntade i att handla och gick hem. 22,02 får jag ett chips-sug som inte är av den här världen. Varför? VARFÖR?

Försökte bota det med en banan men nej, jag behöver chips.

Var ute och gick runt Spikön med Sara, ungarna och hundarna. Hade satt på mig vinterjackan och vantar, men jag frös, fan vad jag frös! Och när vi matat ankorna började det dugga och det gjorde ju inte saken bättre. Gick hemåt och nu sitter jag här med lite ångest över hur jag ska klara vintern. Först hoppade vi över sommaren och nu har vi uppenbarligen hoppat över hösten med, för såhär kallt kan det väl inte vara i september? Appen på mobilen säger 7 grader och det är minst sex månader kvar tills det vänder igen.

För att få något hopp längtar jag nu till julen när man kan julpynta och greja och allt blir så mycket mysigare, och känns så mycket varmare. 

På en av köpes/säljes-sidorna på Facebook såg jag just ett inlägg som lagts in idag, som såg ut såhär;

Snälla avlivning annars! :'( hon är ca 1 år gammal och jättefin norskskogskatt. hör gärna av er snarast!
Bara där blir jag GALEN! Vad är det för fel på folk? Om man skaffar en katt, eller ett djur över huvud taget, då ska man veta att man har tid för katten, att man har plats så att den verkligen kan få röra sig, man ska ha ekonomi nog, så att man har råd att betala eventuella veterinärkostnader, man ska ha råd att ge katten riktig mat och inte gå och köpa skit på Ica och tro att billigt är bra för det är det inte, men ska ha förutsättningarna för att ge katten ett bra liv och naturligtvis kan saker hända, att man till exempel blir allergisk eller att man måste flytta och omöjligt kan ha kvar katten, men man avlivar väl inte en frisk katt? Hur kan det inte vara självklart för alla människor att om man inte kan ha kvar katten så ser man till att den får ett bra hem, oavsett vilken tid det tar? 

Någon frågar hur mycket hon vill ha för den, och hon svarar "max 50 spänn eller så".



Kommer aldrig förstå hur ett djur kan vara värt så lite att man avlivar den för att man inte vill ha den längre.

På min första barnlediga kväll satte jag i gång med storstädning, men när köket var färdigt och jag hade strukit och satt upp gardiner där inne samt påbörjat städning av badrummet insåg jag att nja, det är inte så man ska göra.

Det slutade med att Hajjen kom hit, vi tog några öl, gick till Olearys och blev alldeles för fulla.

Idag har ju varit sådär med andra ord, är inte bakfull som tur är eftersom jag även jobbade i förmiddags, men ändå helt slut nu. Leon har precis somnat och jag funderar faktiskt på om jag ska göra detsamma trots att jag egentligen väntar besök ikväll.. Märks att man inte är ung längre, haha!

Idag är första barnlediga kvällen för mig någonsin. En kväll då jag är helt barnledig utan att jag har "tagit ledigt" för att jag ska göra någonting. Så nu sitter jag här och har lite panik. Vad gör man? HUR gör man? Är förvirrad nu.

Vad som suger ganska mycket just nu är att vara ensamstående morsa. Har precis kommit igång och börjat träna och det känns underbart, behöver verkligen det! Extra kul är det att jag till och med längtar dit, nackdelen är ju att det är så svårt att ta sig dit eftersom jag måste ha barnvakt hela tiden, och att jag hela tiden måste anpassa mig åt vad Leons pappa vill.

Vad som mer är kasst är den här ekonomigrejen. Jag har inkomst så jag klarar mig. Har inte så höga krav visserligen och är ganska bra på att få pengarna att räcka även om jag har lite av dom, men det som gör mig så irriterad är att jag VILL jobba, det FINNS jobb, men jag KAN inte?! Måste hela tiden anpassa mitt jobb efter vad Leons pappa vill. Om han inte vill eller kan ha Leon, så kan jag inte jobba. Även fast han har dubbelt så hög inkomst som jag, men lika mycket utgifter, är det han som avgör vilken inkomst jag ska ha. Nu säger jag inte att han inte har Leon när jag ska jobba, för det har han i stort sett alltid, MEN, jag hatar att jag inte ens kan påverka min egen inkomst.

Jävla hjälplös jag känner mig när jag vill (och måste), och möjligheterna finns, men att jag inte kan för att jag har barn.

När man sitter i timmar och klickar sig runt på internet kan man hitta det mesta. Det ena tar en alltid till det andra och så vidare. 

Någonstans hittade jag en text om han Pelle Filipsson som som blev pappa mot sin vilja och sen skrev en boken "Den vackraste gåvan", där han skriver om hur svårt det var och hur svårt han hade att ta till sig sin son bland annat. Han kläckte även kommentaren; "det är svårt att bli pappa när man inte valt det själv."
När jag läste om honom för två år sen tror jag att jag höll med om i stort sett allt. Naturligtvis måste det vara fruktansvärt svårt att längta efter och vilja ha ett barn, även om det är ens eget, om man verkligen inte vill ha barn. Eller kanske man vill ha men inte med den kvinnan, på den platsen eller vid den tidpunkten. Vissa tycker även att det är fel att kvinnan ensam får bestämma om hon vill göra abort eller inte (även om det är ganska logiskt egentligen, eftersom män har så jävla dåligt omdöme.) för att hon kan själv bestämma om hon vill bli mamma eller inte, men mannen har ingenting att säga till om om han inte vill bli pappa. Ja, okej, lite orättvist är det kanske, det är ju ändå en ganska avgörande grej i ens liv. Samtidigt är inte livet rättvist heller. 

Nu, när jag tänker efter såhär två år senare inser jag; vill man inte ha barn har man inte sex, och har man ändå sex ändå är man medveten om att risken för graviditet finns OCH att kvinnan enligt lag faktiskt gör precis som hon vill. Ingen har väl missat det väl? Nej, för det är typ det första man lär sig. Spelar ingen roll vad man kör med för preventivmedel, för risken att hon ljuger, har missat ett piller eller stuckit hål på kondomen finns alltid.
Vill man verkligen inte ha barn, då har man inte sex helt enkelt.

Iallafall, när jag läste allt detta om ofrivilliga pappor googlade jag på 'ofrivillig mamma' och 'mamma mot sin vilja'. Gissa vad jag fick för träffar? Ofrivillig hönsmamma, PAPPA mot sin vilja och ofrivillig barnlöshet. Ingenting om att bli mamma mot sin vilja.

Betyder det att en kvinna vill ha barn bara för att hon inte vill göra abort? Tänker vissa människor ens alls på vad en abort är mer än att 'ta bort' en slemklump som inte är någonting ännu? Tänker man på att det faktiskt är ett barn? För hur outvecklad den där slemklumpen är, är det faktist ett barn. Ett ganska så outvecklat barn, men ändå ett barn. Skitsamma, oavsett vad klumpen är för varje person är det väl oftast första saken man behöver ta ställning till, men sen då? Risker med aborten, fysiska som infektion i livmodern eller att chanserna att bli gravid kan minska, eller psykiska, som att man kanske ångrar sig och sedan tvingas leva med det. Finns ju niohundratusen andra anledningar också. Även om en kvinna inte gör abort betyder det inte att hon vill ha barn, om hon inte är säker på sin sak från början väljer hon förmodligen mellan pest och kolera hela tiden.


Att prata om att man är pappa mot sin vilja kan kanske vara lite tabubelagt, men att prata om att vara mamma mot sin vilja, det går över alla gränser, tydligen.

 

Idag känns som en som där helt vanlig dag, jag skyndar fram och tillbaka och när jag äntligen har FEM lediga minuter, då spyr London på mitt golv. Tack!

Startade med att vakna innan sju... Tack Leon. Duschade, promenerade med Meya, städade hela lägenheten, fick finbesök, gick sen och mötte upp Christin, tog en promenad med henne och hämtade Loka och London. Promenera hem, laga mat, diska, mata Leon och lägga honom, betala räkningar, fixa föräldrapenningsdagar, klura ut varför jag får påminnelse på en el som inte är på varken mitt namn eller min lägenhet.

Nu är klockan snart fem och då är det dags att väcka Leon och gå och lämna Loka och London, möta Sara och ta en långpromenad med henne. 

En såndär helt vanlig dag alltså.