Jag hatar att vara hemmafru! Jag hatar att jag MÅSTE vika allas kläder, diska allas disk, städa efter alla, komma ihåg åt alla.
Jag saknar mitt jobb, kommer aldrig gå hem igen, längtar redan till ungen kan börja på dagis, alternativt Pontus kan vara pappaledig för jag orkar inte detta längre! När jag jobbade som personlig assistent fick jag iallafall något tillbaka.

Måste tillbaka till jobb snarast möjliga, annars går jag under. Lever livet på automatik, bara för att jag måste. Har inte gjort någonting alls på flera veckor bara för skojs skull. Måstemåstemåste.

41 dagar kvar säger appen. Verkligheten börjar komma i kapp, paniken känns i hela kroppen.

Men gör som hittills, förtränger och skalar några potatisar istället. Funkar alltid.

I fem och ett halvt år har jag haft en vän som jag kallat min bästa vän. Som kallat mig sin bästa vän.
Här om dagen höll jag inte med om personens åsikt, det var inga diskussioner eller tjafs utan jag bara gav en kommentar som jag fick ett fruktansvärt nedvärderande svar på, och senare ett sms där det stod "Lycka till med allt", och sedan block på Facebook.

Tråkigt kan man tycka, men TROTS att den här personen varit mycket mer än alla andra för mig under en lång period, kände jag direkt att trots vad jag hade trott så länge finns det ingen som är speciell, i slutändan är alla likadana. Det vi trodde på fanns inte.

Nu frukost och dusch, dagen väntar!

Ida ringde och väckte mig för att höra om jag skulle med ut och gå, "det blåser bara lite". Ok. Ösregn och nästintill storm, mys. 2,5 timma, så nu är Meya trött och sover i mitt knä - älskade hund. Jag behöver äta och städa men är nästintill död. Ska ta tag i dagen, när pappa slutar jobba så ska jag ta hans bil och åka iväg till Överby och julhandla lite. Sådär kul en fredagseftermiddag den 25 men vafan, jag vill shoppa!

Förjävligt. Får åka BUSS gör att biljäveln inte funkar. Där går änna gränsen tycker jag.

Meya hatar det, jag hatar det. Alien gör ninjamoves mot mina revben och det finns ett sätt att sitta på.

Och Pontus är förkyld. FÖRKYLD.

Idag vaknade jag, satte på en maskin tvätt, åt frukost, satte på en maskin till, promenerade med Meya, var på MVC, hämtade ett paket, gick hem, tvättade ytterligare 7 (!!!) maskiner tvätt, storstädade, skruvade ihop färdigt skötbordet som P började med igår (upptäckte nyss att jag satt en brädjävel fel så får göra om skiten), sprungit ett PAR gånger till tvättstugan och hängt/vikt/hämtat tvätt. Behöver handla också och biljäveln är fortfarande sönder, men ska strax GÅ iväg och göra det, samt att Meya måste ut. Bad P om det sistnämnda och han säger; "jag orkar inte, jag är förkyld."

Vad i helvete? Här sliter jag som ett jävla djur för att hemmet ska bli ett hem någon jävla gång, är också förkyld, drar på 13 kilos extra vikt jag inte hade för ett halvår sen, har konstant ont i ryggen samt sån där jävla foglossning, är kroniskt trött men han ORKAR inte gå ut med hunden för han är FÖRKYLD?

Nej, nu ger jag upp allt hopp.

Varit ute med Thonie idag på skattjakt, var nice. Hittade 13 stycken. Skogsvandringar, bergsklättring och en massa letande, är inte lika smidig som förr konstaterade jag.

Förutom detta har biljäveln gått sönder så jag är halvnöjd på den för tillfället.
Nu ska jag fortsätta med mitt liv och städa, det tar fan aldrig slut. Fattar inte.

Kroppen är så trött att det liksom kittlar i hela mig, men sova - nä, ögonen är som tefat.

Röjt i lägenheten idag, börjar sakta men säkert ta sig, bara ett rum som vi inte börjat alls med. Sen är det inget som är färdigt heller men iallafall beboligt.

Annars har det varit fars dag-middag hos Nina och Leif och i morgon ska jag hälsa på pappa. Senare på kvällen där tar jag en tripp till Lidköping och 05.15 (underbar tid) ska jag ta roadtrip med Christin. Gör det två gånger om året och det brukar bli riktigt trevligt!

Nä, få bort kittlet i kroppen, inte mysigt!

Jag drömmer så mycket på nätterna - allra mest mardrömmar, att jag inte längre är helt säker på om vissa saker faktiskt har hänt eller om jag har drömt det. Verklighetsuppfattningen är lite rubbad då och då.

Ibland undrar jag om livet är det här eller om jag kommer vakna från detta också. Oftare och oftare önskar jag att jag kommer göra det.
För ett halvår sen var jag lyckligt ovetande, jag njöt av livet. Fem dagar senare ändrades allt. Alla är så glada och tycker allt är så kul och pratar och frågar och skojar. Ingen har, på detta halvåret frågat hur det egentligen känns för mig.

Jag är glad att allt det här gör någon lycklig och jag antar, och hoppas att det kommer komma ikapp mig med, men nu, nu är jag bara skräckslagen. Inte på vad som kommer komma utan på vad som redan är. Jag är låst. Låst i ett liv jag inte har valt själv, låst och jag kan fan inte ta mig ur det även om jag vill. Sen vet jag inte om jag vill, men det hade varit skönt att kunna, eller iallafall ha fått välja från början.

Men nä, här sitter jag. Flyttat från den lilla ettan jag bara älskade till en trea jag hatar. Jag var tvungen, skulle inte få plats annars. Inget val.
Försöker och försöker, vill verkligen trivas och känna mig som hemma. Egentligen har jag inte ens så höga krav, räcker med att det ska funka, att jag kan slippa ångesten jag får när jag tänker på mitt hem, men nepp. Jag får bita ihop, göra vad jag måste, vad jag inte har valt själv.

Precis just nu, är vad jag behöver allra mest en tripp till Vännäs, för att kunna andas lite, få ork att ta tag i livet igen.
Jag saknar så det gör ont, och jag avskyr vetskapen om att jag kanske inte kan åka dit på lång, lång tid..

Startade dagen hos barnmorskan, massa mätande, vägande och tester i vanlig ordning.
Gick en sväng i stan och försökte hitta inspiration till julklappar. Fan för folk som inte önskar sig någonting.

Om ca 3 timmar kommer älskling hem och då åker vi till IKEA. Jag ska nämligen dämpa ångesten med shopping, funkar alltid. Typ.
Nu ska jag städa och mäta och greja, görs någon nytta för en gångs skull med andra ord.

Jobb hela dagen, har haft fullt upp verkligen! Massa nya varor och massa kunder! När vi stängde frågade Tina om det var okej att slänga min lunch, inte ens den hann jag käka upp.

Iallafall, såna dagar är bra dagar.

Tänkte försöka göra någon nytta också men är ju helt död när jag kommer hem, ett bad hade varit nice men det känns värdelöst när jag vet att jag har massa att göra.
Istället hamnar jag på ryggläge i gästsängen, men ja.. I morgon kanske.

Obligatorisk magbild!

Vaknar tjugo i sex när Pontus ska till jobbet och Meya vill ut. Bara att gå ut i kylan och nu kan jag inte somna om.
Om ca två timmar är det upp igen, dagis och jobb..

Senaste veckan har väl inte varit långt ifrån katastrofal i och med flytten och allt. Hade lite tur som kom in i lägenheten på söndagen istället för tisdagen som vi trodde.

Fick flyttstädat i gamla lägenheten med hjälp av bästa Christin, sedan försökt kämpa här i nya, killen som bodde här innan prioriterade uppenbarligen inte renlighet och hyresvärden bryr ju sig inte.

Iallafall, nu börjar det (sakta men säkert) hända grejer här, kanske blir någon form av ordning en vacker dag. Känner mig långt ifrån hemma och trivs sådär halvbra än så länge, men hoppas det blir ändring på det.

Nu - fortsättning med disk. Onödigt att diska ALLT bara för man har flyttat men frächast tycker jag.