Jag drömmer så mycket på nätterna - allra mest mardrömmar, att jag inte längre är helt säker på om vissa saker faktiskt har hänt eller om jag har drömt det. Verklighetsuppfattningen är lite rubbad då och då.

Ibland undrar jag om livet är det här eller om jag kommer vakna från detta också. Oftare och oftare önskar jag att jag kommer göra det.
För ett halvår sen var jag lyckligt ovetande, jag njöt av livet. Fem dagar senare ändrades allt. Alla är så glada och tycker allt är så kul och pratar och frågar och skojar. Ingen har, på detta halvåret frågat hur det egentligen känns för mig.

Jag är glad att allt det här gör någon lycklig och jag antar, och hoppas att det kommer komma ikapp mig med, men nu, nu är jag bara skräckslagen. Inte på vad som kommer komma utan på vad som redan är. Jag är låst. Låst i ett liv jag inte har valt själv, låst och jag kan fan inte ta mig ur det även om jag vill. Sen vet jag inte om jag vill, men det hade varit skönt att kunna, eller iallafall ha fått välja från början.

Men nä, här sitter jag. Flyttat från den lilla ettan jag bara älskade till en trea jag hatar. Jag var tvungen, skulle inte få plats annars. Inget val.
Försöker och försöker, vill verkligen trivas och känna mig som hemma. Egentligen har jag inte ens så höga krav, räcker med att det ska funka, att jag kan slippa ångesten jag får när jag tänker på mitt hem, men nepp. Jag får bita ihop, göra vad jag måste, vad jag inte har valt själv.

Precis just nu, är vad jag behöver allra mest en tripp till Vännäs, för att kunna andas lite, få ork att ta tag i livet igen.
Jag saknar så det gör ont, och jag avskyr vetskapen om att jag kanske inte kan åka dit på lång, lång tid..