I morse vaknade och jag mådde hur kass som helst. Linda har smittat mig med ont i halsen och jag har haft en huvudvärk som har hållt på att ta död på mig hela dagen och som om inte det vore nog har jag feberkänsla och mår allmänt kass. Usch.

Strax efter tre tog jag mig upp ur sängen och lagade lite mat, och sedan har jag bara suttit vid tvn och tyckt synd om mig själv hela dagen.


Panik har jag också. Verkligen.
På lördag är det uppvisningshoppning och ingen kan komma. Det som ger mig mest panik är att jag jobbar och inte kan vara där själv och hålla ställningarna. Dock ska jag se till att allting är ordnat innan och att allting finns på plats osv, men jag vet inte hur än. Och det är inte lätt att dra sig ur två dagar innan.

Sen känns mitt liv ganska veligt. Jag väntar på busskort från Lidköpings kommun som inte har kommit än, och det har gått två veckor sedan dom lovade att det skulle komma. Jag vet inte vad jag håller på med när det gäller allt annat. Jag känner mig inte som hemma när jag bor här, men jag vet att jag inte kan pendla fem dagar i veckan till Trollhättan från Lidköping. Jag är trött på att se till en hel lägenhet själv, att det finns mat, att det LAGAS mat alls, att det är städat, att det tvättas, att hinna med allting bara. Helt enkelt trött på att bo själv! Men jag vet att det är ännu svårare att bo tillsammans med någon.

Jag orkar inte med skolan. Ligger så mycket efter att det inte finns en chans att ta i kapp om jag inte pluggar 24/7, och hur ska jag hinna det? Att ligga så mycket efter tar också på lusten. Kan man inte orkar man inte.
Kaninerna tar också alldeles för mycket tid av det lilla jag har, och jag har inte ens några egna kaniner? Det blir helt fel.
Jag borde egentligen ha ett schema över min vardag, men hur stor är chansen att det skulle funka?
Hjälp mig!