Jag sitter här, gör ingenting, lite musik och så bara. Så kommer låten "Sofijah - På riktigt", och jag kan inte sluta gråta. Den låten fanns med i Emils sista blogg, som han skrev bara ett par timmar innan han försvann. Samma låt som spelades på hans begravning två veckor senare. Det gör så jävla ont och jag saknar honom så sjukt mycket. Fan, fan, fan! Hur ska det behöva gå så långt? En så älskad person. Jag hatar denna känslan, och denna otroliga saknaden när man vet att han aldrig kommer komma tillbaka igen.

Vila i frid min vän,
Emil Andersson
8 mars '90 - 29 april '08