Sakta men säkert dör jag av utmattning. Jävligt sakta men jävligt säkert.

I natt gick jag och la mig, somnade någon gång runt tre. Så skönt. Vaknade av att Johannes ringer vid fyra, han lät som att något allvarligt hade hänt, att någon hamnat på sjukhus eller till och med dött. Utan att säga vad det handlar om säger han att han får ringa upp om en liten stund. Panik får jag, hjärtat slår sjukt fort och jag börjar må illa.

Han ringer upp efter fem minuter och berättar vad det handlar om. Vilken lättnad. Ingen hade dött, ingen var sjuk och inget allvarligt alls hade hänt. Eftersom jag är klarvaken ligger vi och pratar i telefon till strax innan sex när jag väl somnar. Att gå upp klockan åtta för att dra på tävling var inte min högsta önskan i morses.

Men trevligt var det.
Jag, Isabelle och Sandra pratade om vad som händer efter döden, vad vi tror på ochså vidare, när Sandra ser att jag tappat min piercing i läppen.
Sandra: Men har du tagit ur den? Växer inte läppen ihop jättefort?
Isabelle: HA VA? VÄXER LÄPPARNA IHOP NÄR MAN DÖR?


Sedan var det lite träning med Astrid och hennes kanin Molly.
Nu är jag så trött så att det finns inte. Funderar på om jag ska sova en liten sväng och sedan hitta på något, eller om jag ska lägga mig för att sova resten av kvällen, eller om jag ska äta lite mat, duscha och sedan hitta på någonting. Alla tre låter väldigt lockande.