Nu sitter jag på tåget. Är på väg hem. Jag vill verkligen inte, jag vill stanna. Ge mig mer tid, jag trivdes ju bra. Det är inte många gånger att man känner att man bara trivs så utomordentligt bra. Att man inte längtar hem, att man inte saknar någon, att man har allt man behöver. Att det är precis vad man önskar sig.
Det är just det.
Jag vill inte hem faktiskt. Ångest ju.


Att få internet att fungera normalt på norrlands skogsvägar är inte så himla lätt. Rätt omöjligt är det faktiskt. Träden stör. Nu har jag åkt i snart 4 timmar. Bara cirka 11 timmar kvar då. Varför tog resan aldrig slut när jag skulle upp, men nu har det redan gått 4 timmar bara för att jag hellre sitter på tåget i två dygn än åker hem.

Här ligger dom flesta och sover, några är vakna. Jag orkar inte vara social, så jag sitter och lyssnar på Anton & Affe - Gråt dina tårar, fjortonhundra gånger. Jag kan inte öppna någon ny låt, för jag har inget internet just nu. Har inte haft på 20 minuter heller. Jävlar.


Ja, i morses när jag hade fixat och grejat klart promenerade jag bort till Per där han och Stefan befann sig. Efter ett tag drog vi in till Umeå och mötte upp Erik, Sara och Stuttan. Vi drog en fika och kikade runt lite på stan, jättemysigt ställe! Sedan hämtade vi Siken och då var det dags för bowling. Jag spelade med Siken och Per, jag förlorade naturligtvis. Det hade varit skumt om jag skulle vinna. Det skulle vara fel.

Efter bowlingen var det mat, gott var det. Första gången jag hittar soyaburgare på ett hamburge-ställe. Yey Umeå!
Sedan blev det lite stressat. Jag och Per fastnade bakom en polisbil hela vägen från Umeå till Vännäs, sedan skulle jag till Ica, Per skulle hämta Diva och Erik, vi skulle till hans mamma, vi skulle till Stuttan och packa det sista och dra med väskorna till tåget. Detta på väldigt kort tid. Stressat, men jag hann. Egentligen ville jag inte hinna. Jag vill ju stanna.