Jag och Ida satt och pratade igår, om hur svårt det är att glömma vissa saker.

Kom och tänka på en grej som hände för ett tag sen. Det var en grej som gjorde mig väldigt, väldigt ledsen i flera månader och det tog lång tid innan jag insåg att jag faktiskt hade släppt det.
Jag minns den här dagen väldigt väl, jag vet att Ida kom hem när jag var som mest ledsen, precis när det hade hänt. Hela min värld hade gått i hundratusen delar och jag trodde att jag aldrig skulle kunna le igen.

Ida försökte trösta mig som var helt förstörd och bara grät, vi satt och käkade kräftor på trappen också, jag käkade stjärtarna och Ida käkade resten, för jag fattade inte hur man gjorde. Vi satt där med en jävla massa kräftor som luktade saltvatten och fisk, jag grät, vi kedjerökte och Ida visste nog mest inte vad hon skulle göra.
Det var den dagen.

Veckorna därpå låg jag bara. Gjorde ingenting, bara låg. Och grät såklart.
Ida tjötade hål i huvudet på mig att jag inte skulle ligga hemma och tycka synd om mig själv utan följa med ut och ha kul. "Vadå ha kul? Jag kommer aldrig kunna ha kul igen", tänkte jag. Men jag fick snällt följa med, just då fick jag faktiskt inte välja själv.

Det tog lång tid innan jag kunde släppa det, och jag tänkte på det varje dag i månader, år.
Men har man hela tiden något att göra så inser man en dag som jag gjorde igår; "herregud, det har redan gått fyra år!" (Haha, lite rim på köpet!) Och jag kan säga att jag inte känner någonting längre. Visst tänker jag tillbaka, men jag mår inte dåligt, jag är inte ledsen utan jag tänker tillbaka och är glad istället. Det kunde jag aldrig tro för fyra år sen.

Vad jag skulle komma fram till vet jag inte riktigt, men det är väl inte det viktiga antar jag.
Det tar sin tid, men man lär sig acceptera det, man lär sig leva med det. Man glömmer aldrig, men det gör inte ont längre.