Nu börjar jag bli förbannad på min pappa. På riktigt.

Det börjar med att jag kommer hem från jobbet, han säger hej men sedan hör jag inte ett ord från honom på flera timmar. Sedan sätter jag mig för att käka en knäckemacka och då får han bryt (inte för knäckemackan, haha) och börjar gapa, skrika och kasta knäckebrödspaketet mot mig. Jag håller mig så lugn jag bara kan.

Nu har jag bott hos honom i två år och nio månader. Under den här tiden har jag aldrig varit välkommen hem, han har aldrig velat att jag ska bo här, varje gång det blir tjafs hotar han med att jag inte får bo kvar, han letar bråk för att ha en anledning att bråka med mig, han gör allt - verkligen allt för att få mig härifrån.
Det har varit ett jävla helvete hela tiden.

Nu bor han 99 % av tiden hos sin tjej, han är i stort sett bara hemma när dom har bråkat, och sedan kommer han hem efter två månader och vill styra och ställa hela tiden. Inte ett jävla samtal under tiden han inte är hemma, inte ett jävla sms ens. Och sedan kommer han hem över en natt bara och jag får knappt ha min tandborste i badrummet.
Det är ett alltid ett jävla liv om att jag bara är gäst, att jag ska lyssna på allt han säger eftersom att han äger lägenheten och jag ska göra som han vill om jag ska få stanna kvar.

Eftersom han aldrig är hemma lever jag mitt egna lilla liv här, inte efter han. Inte så konstigt va? Sedan kommer han hem och hela världen blir helt kaos.

Det började egentligen inte ens när jag flyttade hit, det började så jävla långt innan. Han har aldrig riktigt velat ha med mig att göra antar jag, jag vet inte. Jag pallade inte riktigt med hans drickande när jag var tio och han och mamma skiljde sig så jag valde helt enkelt att inte träffa honom när Jimmy gjorde det. Jag var hellre hemma i lugn och ro istället för att se pappa skitfull ute på balkongen.
Vi flyttade till Vara ett år senare och jag bodde där i fem år. Jag kan räkna samtalen från honom under dom fem åren på en hand.

Och hans jävla lögner. Han lovade för ett par år sen att allting skulle bli så bra. Jag har inte sett någonting av det, inte ett jävla skit.


Men nu har jag fått nog, nu pallar jag inte mer, jag orkar bara inte.
Exakt hur jag ska lösa det hela har jag ingen aning om, men det ordnar sig, det gör det alltid.

Men det som gör ont, det som jag tycker är jobbigt - det är att Jimmy fortfarande ser upp till pappa, att han fortfarande kan lita på den människan.
Jag har aldrig kunnat göra det, jag har alltid fått smyga runt för att inte göra honom arg.