Idag fyller Leon tre månader, det ger mig lite ångest. Det känns som här om dagen vi kom hem från BB. Jag vill ha kvar min lilla bebis längre, jag vill inte att han ska bli så stor så snabbt! 

När han föddes var han bara en liten klumb som skrek dygnet runt, som jag inte visste vad jag skulle göra med. Idag sover han på nätterna, utom att han oftast vaknar för mat mellan fyra och sex någonstans, och sedan går vi upp runt åtta. När han skriker är det väldigt sällan han bara skriker utan för mig märkbar anledning. Antingen är det dags för blöjbyte, mat eller så är han trött eller helt enkelt uttråkad. 

Han ler och skrattar när man pratar med honom eller när han leker med sitt gym. Han har hittat sina händer som han kan ligga lääänge och kolla på, eller äta på. Ibland stoppar han händerna så långt in i munnen att han får kväljningar. Nu i veckan har vi också märkt att han verkligen försöker styra händerna dit han vill ha dom, men det går fortfarande sådär. Dom flyger mest omkring överallt.

Han håller upp sitt huvud i stort sett själv också, ibland kan det vara bra att vara beredd med en hand ifall huvudet faller, men oftast stannar det där det ska. Med stöd sitter han "själv", det har han också börjat med senaste veckan. Vill gärna sitta i knäet och bara mysa. Ligga duger inte längre.

Musik gillar han, barnvisor spelade vi halva påsken och sjöng med, det var kul! Spelar alltid musik hemma och det verkar få honom att slappna av. 
Han har storlek 62 i kläder, men 68 passar också bra. Ångesten när jag packade ner hans kläder i storlek 50-56 var inte kul. Han har världens minsta fötter och ändå är strumprna han hade när han var nyfödd för små nu?


Jag kan fortsätta hur länge som helst, det är galet hur mycket som hänt under bara dessa tre månader. Från ingenting till detta. Älskar min fina, fina unge!