Såna här morgnar, när klockan är sju och mini redan har ätit, bytt blöja och fått mig att gå upp, då känns det sådär. När klockan är åtta på kvällen och jag är helt slut och sedan oftast lägger mig typ tio och däckar direkt, eller när han skriker som en galning och INGENTING hjälper, då tänker jag lite "hur orkar man i längden, hur gör man för att inte släppa hela sitt tidigare liv helt? Måste man ge upp allt?".

Men sen när den där lilla grejen ligger där på rygg och sprattlar med armar och ben, gör sina ljud och härliga grimaser och skrattar åt mig när jag pratar med honom, då känner jag att jag skulle kunna ge upp allt.